Fazil till Ka

Nu hör jag en ateists röst inom mig och det skrämmer mig mycket. Jag vet inte om det är likadant för en ni har ju varit i Europa, ni har träffat alla intellektuella och alla alkoholister och sömntablettsmissbrukare som bor där. Så var snäll och tala om för mig hur det känns att vara ateist!  

Från Orhan Pamuks "Snö"

Den unga turkiska pojkens oro över det nya tvivel som slagit rot i hans själ får honom att fråga den bereste Ka om det största av problem; ateismen. Jag finner dialogen mellan Ka och Fazil fascinerande på många nivåer. Fazil är muslim och jag kan på inget sätt säga att jag är vidare insatt i muslimsk teologi. Däremot känner jag till lite om kristen teologi. Och på sista tiden har jag slagits av den ateistiska ådra som finns hos många teologer och mystiker igenom historien. 

Jag känner igenom mig i Fazil och de ateistiska tvivel han brottas med. Alla försök att förstå Yahweh, som är bibelns gud, är trots allt alltid dömt att misslyckas. Man brukar tala om apofatisk eller negativ teologi som en strömning inom ortodox teologi. D.v.s. att det inte går att säga någonting positivt om Gud (Gud är god etc) utan endast negativa påstående är värda att ta på allvar (Gud är oändlig etc). Detta gör man för att inte dra för linjer mellan människans och guds verklighet. Om gud är gud, är gud annorlunda - den andre. Vad vi kan veta om den andre på riktigt är svårt att säga. 

Ateismens frågor och tvivel bör således plåga alla troende, med rätta. Och att bo i Europa, ateismens högborg, gör dessa plågor endast med påtagliga. Av någon anledning är det lättare att tro på en gud i andra världsdelar - or so they say...

Jesu tvivel på Gud när han hänger på korset bör tas på allvar.