De flesta forskare som syssla med andra templets judendom, den historiske Jesus & Nya Testamentet är hermeneutiskt medvetna. De kan sin Ricceur, Derrida och de andra i järngänget. Rudolf Bultmann, en av förra århundradets absolut största och viktiga NT-exegeter lät sig t.o.m. tydligt influeras av kollegan Heidegger. Kanske har Bultmann också på detta område satt spår i efterföljande forskare? Det är svårt att finna seriös exegetisk litteratur som inte citerar och diskuterar hermeneutiska frågeställningar i ljuset av de senaste 100 årens filosofi. Gadamer är i princip lika viktig att ha koll på som sin grekiska/hebreiska.
Sagt på ett annat sätt; filosofi och särskilt hermeneutik är ett av de språk exegeten bör behärska!
På många sätt har denna hermeneutiska medvetenhet lett till att man ser med skepticism på de som ibland tar ut svängarna och kanske t.o.m. skriver böcker som till en annan publik en den akademiska. Många forskare är trots allt präster, pastorer eller t.o.m. biskopar och ärkebiskopar: de lever i fler världar än den akademiska. Men om de skriver "apologetiska" böcker och tydligt utgår från sin konfession hamnar de i kläm. I kyrkans värld gäller inte samma grammatik som i universitetet, vilket kan få som följd att man i akademin bildar ett förakt för liknande böcker och författare.
Detta är egentligen mycket underlig beteende med tanke på att den hermeneutiska medvetenheten borde leda till en större acceptans för olika utgångspunkter och diskurser; men så är tyvärr inte fallet ofta. Många forskare är smyg-modernister när allt kommer omkring.
En forskare/författare som ofta hamnar i kläm på detta område är N.T. Wright.
I en annan blogpost ska jag kommentera hans mer akademiska arbete, men nu vill jag endast uppmärksamma han senaste (och mycket populistiska) bok.
Den kommer garanterat att bli välkomnad i kyrkans värld, men knappast i akademin.
Är detta en brist eller är det okej med klyftan? Ska vi låta tro stå emot vetenskap?
Tänkvärt!
SvaraRaderaJulia