Spåket har 99 ansikten

Jag vandrar vidare i Orwells landskap och lägger tydligt märke till hur huvudkaraktären Winston arbetar med sitt eget språk. Winston lever under en totalitär stat och alla hans handlingar präglas av denna diktatur. Trivialia såsom att köpa mat är potentiellt livsfarligt för Winston.

Varje ord måste vägas på våg för att all uns av revolution och motstånd ska siktas bort och renlärig blablabla återstå.

Winston inser dessutom, genom smärtsam erfarenhet, att språket alltid är tudelat, att valda ord alltid skär två snitt. Ironi, anspelningar och andra retoriska mekanismer kan i fel situation vara livsfarliga och leta sig fram där man minst anar.

Det som för Winston är farligt med språket kan lätt glömmas bort i en "säker" värld. Språket har 99 ansikten - för att parafrasera ett känt islamskt ordspråk. Aldrig blir detta tydligare än när man blir missförstådd.

Senast för några dagar sedan hade jag och en bekant ett kort samtal där jag direkt märkte hur orden jag sade fick en helt annan betydelse i ljuset av hur samtalet utvecklade sig. Jag upplevde mig själv tydlig med vad jag sade och ville förmedla, men ändå framstod jag som att motsatsen till vad jag ville var sant. Det var som att någonting i luften vinklade mina ord till att betyda allt det jag inte ville säga.

Som mitt vardagliga exempel visar är det kontexten eller diskursen som bestämmer språkets mening. När man själv inte kan bestämma över diskursen, är situationen mellan 1984 och det man upplever liten. Språket kan upplevas som en diktatur, och ens egna ord vändas emot en. Åhöraren hör uppror och revolt vad som sägs p.g.a. den kontext de befinner sig i.

Återigen konstaterar jag att mycket 1984 återspeglas i 2012.