Bokstavlig tolkning - kritiska frågor

De senaste dagarna har jag läst mycket om judisk och tidig kristen tolkning av bibeln. 

Ett tema som alltid tycks återkomma inom litteratur som behandlar denna typ av hermeneutik är befästningen av en grundlig, primär och bokstavlig mening. 

En grammatisk mening, som "alla kan förstå", sägs vidare vara väldigt nära en historisk läsning av en text, som nästan ses som ett naturligt steg från den bokstavliga läsningen. Den historiska läsningen åsyftar att förstå vad som hände, eller försöka tyda historiska tecken ur texten ifråga.

Sedan diskuteras mer andliga eller metaforiska typer av hermeneutik, såsom allegori eller midrash.

Jag har mer och mer problem med en sådan schismatisk föreställning av hur text läses. Är det verkligen så att det finns en slags fundamental läsning, som liksom utan större ansträngning ger sin mening till läsaren? Är det bara att avkoda det grammatiska tecknen, "läsa som det står"?

Några kritiska funderingar kring bokstavlig tolkning.

1. Bara för att det upplevs som enkelt att förstå en text, betyder inte att tolkningen som är resultatet av en sådan läsning är enkel!

Hur komplex en grammatisk läsning verkligen är blir tydlig om en vill lära sig ett annat språk. När den grafisk problematiken med att alls kunna läsa "alfabetet" börjat rucka på sig, uppstår direkt nya problem.

När jag försökte lära mig grunderna i hindi för några år sedan dock nya språkproblem upp som jag inte mött tidigare. En medmänniska kunde tilltalas på många fler än ett eller två sätt. P.g.a. de olika hierarkiska strukturer kunde jag tilltala en person med en grammatisk möjligt pronomen, men kulturellt fel. 

Omgivande kultur präglar hur språket i fråga brukas, på ett mycket radikalt sätt.

2. Bara för att en grammatisk läsning snabbt skapar en koherent, möjlig tolkning av en text, betyder det inte att vi kan veta vad författaren(na) ville förmedla med texten eller att författaren(na) hade en koherent egen förståelse av texten.  

Det råder mycket oreflekterad naivitet kring hur tolkningprocesser fungerar. En vill tro att mening är enkelt att kommunicera och att vi oftast förstår varandra när vi kommunicerar via text. Också jag vill tro detta. 

Men jag kan inte därav utgå ifrån att den typ av förståelse av texter, som är kulturellt ansedda som primära, verkligen är primära. Att en historisk läsning därför kan sägas bygga på en enkel och primär grammatisk tolkning är svårt att försvara.

Rabbiner som religionskritiker

Moderna religionskritiker är oumbärliga för religiösa traditioners överlevnad och trovärdighet i en mångfacetterad värld. Jag är själv väldigt influerad av Nietzsches nyskapande kritik av kristendom samt av Marx' analys av religion. Båda dessa 1800-tals tänkare har fört den kristna teologin i en bättre riktning än om de högljudda tyskarna hållit inne med sina åsikter.

Men inte alla religionskritiker kan liknas vid the masters of suspicion. 

Ibland möter jag åsikter som tydligt deklarerar att religion x eller y inte är trovärdig för en inte bearbetat eller erbjuder en lösning på teodicé-problemet. Ibland, men inte alltid, sägs också att de religiösa i fråga inte kan ha förstått vilken komplexitet ondska utgör och hur bisarrt det är att en gud allsmäktig kan tolerera något sådant. 

Men religiösa ledare och teologer har självklart alltid känt till denna problematiken och brottats med den.

Här följer ett intressant exempel från Midrash Tanhuma Bereshit 9 (översättning Karin Hedner Zetterholm)

"När den Helige, välsignad vare Han, frågade Kain "Var är din bror Abel?" svarade denne: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror. Du är den som bevarar allt levande och ändå frågar du mig var han är!... Jag dödade Kain därför att du skapat den onda böjelsen i mig. Du vakar över allt och ändå tillät du mig att döda honom. Det var egentligen du som dödade honom, för om du hade tagit emot mitt offer liksom du tog emot hans, skulle jag inte blivit svartsjuk på honom".

I denna utläggning av 1 Mos 4.9 får vi ta del av ett samtal mellan den judiska guden och Kain. Kain anklagar gud med den insikten att brödramordet på Abel egentligen var betingat av att guden inte tog emot hans offer eller vad som var fel hans offret (d.v.s. gud är godtycklig). Och varför stoppade gud inte Kain att mörda Abel-frågar Kain vidare. Men Kain nöjer sig inte utan fortsätter och pekar då ut den onda böjelse som alla människor har, varför är den skapad av gud? Inte kan Kain vara ansvarig för sina handlingar om det ytterst sätt är gud som skapat källan till ondskan Kain gör?    

Rabbinerna kände till problematiken med ondska i världen, de förstod vilken teologisk disharmoni som lätt uppstår i en komplex tillvaro. 

Detta är bara ett av många exempel på hur religionskritik kan sägas utgöra en livsnerv för all intressant och levande teologi. Religion behöver kritik. Men låt oss inte utgå från att religiösa traditioner inte innehåller självinsikten som Midrash Tanhuma Bereshit 9 exemplifierar.

"Rent spekulativt tänk, alltså...."

I den goda avhandlingen om kropp och teologi "Himmelska kroppar" arbetar Prof. Ola Sigurdson med texter om kroppen som objekt inom nutida teologi. En av de viktiga grundavstampen Sigurdson gör är när han diskuterar och skiljer mellan existentiella och spekulativa teser om Gud, kropp och människa. Sigurdson visar övertygande att teologiska dogma såsom niceanska trosbekännelsen, som av många tros vara rent spekulativa postulat i en allmänt filosofisk; ja irrelevant diskussion, är djupt förankrad i en oumbärlig för den unga kyrkan teologisk diskussion och därmed tydligt fixerad hos verkliga människors liv. Att Jesus var sann Gud, sann människa är alltså livsviktigt bokstavligt talat för de niceanska teologerna, inte dagordningens första ämne för filosofiska klubben, endast.

Ju mer Sigurdson låter läsare få en glimt av kroppens teologi(er) inom kristna kyrkan, exempelvis via läror om Kristus dubbla naturer etc, blir det tydligt att rent spekulativa sanningar om Gud eller Kristus aldrig tycks funnits.

Filosofer under 1900-talet, så som Heidegger, har hävdat att filosofi, till skillnad från teologi skulle kunna tänkas bedrivas förutsättningslöst, dvs tydliga utan existentiella kopplingar. Men även denna möjligheten blir en omöjlighet när vi ur ett historiskt perspektiv inser att Europeiska filosofier ställer helt andra typ av frågor, och når andra typer av svar än tex österländska filosofier. Alltså, tom filosofi har sin yttersta grund i historiska begränsade kontexter, beroende av filosofen ifråga.

Ergo; att spekulera utan intresse i sakfrågan är nog svårare än talspråket berättar för oss.

Filosofihistoriens kritiska udd mot sunt förnuft

"Det oreflekterade livet är inte värt att leva för människan" - säger Sokrates i ett av sina tal. Denna typ av underliga uttalanden görs genomgående i den västerländska filosofiska historien; d.v.s. utsagor om verkligheten som upplevs kontraintuitiva eller strider mot "sunt förnuft". 

Allt från för-sokratikern Parmenides' monistiska värld där rörelse och mångfald endast är sinnesvillfarelse till Leibniz monadologi där kosmos består av besjälade "atomer", har filosofer gjort sig själv till sunda förnuftets motståndare och blivit föremål för lekmäns hån eller förakt.

Är det rimligt att överhuvudtaget beakta Sokrates och Co. provocerande utsagor? 
Jag skulle vilja tro det.

Bakgrunden till Sokrates starka yttring är självklaty mångfacetterad, men uppdelning mellan "sken"/sinnen/sunt förnuft och "sanning"/rationalitet  utgör en av de mest grundläggande dikotomier som han och andra västerländska filosofer arbetar utifrån. 
Sinnen kan vara bedrägliga och i bästa fall ge oss en grumlig verklighet, medan det rena tänkandet är en klar källa som tydligt speglar varat - menar de tidiga filosoferna.
Världen är således uppdelad mellan sken och verklighet. Filosofernas uppgift är att väcka oss som sover tryggt i skenvärlden till tänkandets vakna insikter.

Det är utifrån denna bakgrund en mängd svåra filosofiska verk bör förstås. T.ex. nedanstående intressanta citat av Sören Kierkegaard (som står i naturligt analogi till Sokrates logia ovan:)

“The self is a relation which relates itself to its own self, or it is that in the relation that the relation relates itself to its own self; the self is not the relation but that the relation relates itself to its own self.”

Det låter som att en inte har ett "jag" innan det finns ett medvetet reflekterande över sig själv såsom agerande subjekt. Jag får två skiljda reaktioner:

1. I någon mening har Kierkegaard (enligt mig) rätt och lyckas (tillsammans med Sokrates) sätta fingret på en existentiell nödvändighet. Reflektion är en nyckel som öppnar världen och ger möjlighet att gå från sken till verklighet.

2. Å andra sidan blir ett livetett projekt främst tillgängligt för de med tid att orka göra det grova jobbet som det innebär att leva ett kierkegaardiansk/filosofiskt liv. Inte kan livet innebära så mycket jobb?

Är ett oreflekterat liv värt att leva?  Förståndet kanske säger nej, men det sunda förnuftet tenderar att säga ja! 

Detta tycks för mig vara den viktig poängen med att läsa filosofi; lära det sunda förnuftet att tänja sina gränser och omfamna det tillsynes absurda. 

Vad tänker du?

Lite sång, lite dans, lite renässans

Oj, oj, oj: Deleuze är verkligen en tänkare som tvingar till nytänkande och får läsaren att förstå vilken enorm förförståelse som krävs för att djupet ska öppna sig. Jag bestämde mig för att lägga ner Deleuze efter ett antal svettiga timmar av läsning, för att istället koncentrera mig på de filosofer som inspirerat och inte minst förelöpt post-strukturalister och postmoderna tänkare. 

Nu är det tänkare som Hume, Kant och inte minst Hegel som ska förstås.  Sedan kan jag ta en ordentlig titt på strukturalismen och kanske återvänder till utvecklingen som påbörjades i Paris under 1960-talet framgent. Jag har ett renässansprojekt framför mig, vilket känns mycket spännande!

Och jag som ville ta itu med kommunitarismen. Den kommer få vänta, ett bra tag kanske.