24 augusti 2013

Finns en verklighet?

När jag nu befinner mig i slutet av Elizabeth A. Clarks tankeväckande bok "History, Theory, Text" känner jag mig redo att sätta på pränt de tankar som jag burit ett tag; jag tror inte det finns en verklighet. 

Boken som vandrar igenom 1900-talets olika teorier om hur historieforskning ska bedrivas lyfter på ett mycket intressant sätt fram svagheter och styrkor hos kända och mindre kända historiker.
En genomgående poäng Clark har är att många av oss som vill bedriva historieforskning är epistemologiska positivister, oreflekterat.  Dvs frågor om verkligheten sätts ofta åt sidan som mindre relevanta, eller behandlas kortfattande trots att stora filosofiska och litterär-teoretiska diskussioner förts de senaste 100 åren. 

En vill ju lära av historien (pun-intended), så jag tar här officiellt ställning; det finns inte en verklighet.
Det finns många.

Detta betyder för mig att jag som historiker behöver lära mig tänka pluralistiskt, och inte sträva efter att presentera en tes om hur verkligheten är beskaffad i mina forskningsresultat. 

Svårare sagt än gjort.

Hur ska en då tas sig an andra templets judendom om målet inte kan vara ett alltför tillrätta lagd forskningsresultat. 
Jag tänker mig att alla försök att t.ex. hitta den historiske Jesus intention måste överges, om det är en ursprunglig intention som eftersökes. 
Istället är det händelsen som dokumenterats i "text" som är möjligt att undersökas. Det är alltså inte historiska händelser som sådana vilka är möjliga att undersöka, utan endast de olika spår vilka händelserna lämnar.  För övrigt finns ingen singulär händelse som ens är möjlig att validera historiskt.Det finns ingen autentisk händelse som är sann, endast dessa "spår".

Alla händelser är mångtydiga och multipla från början. Av samma anledning är historia alltid politisk och en fråga om "vems historia". Okontroversiell utsaga, men svår att inkorporera i en trovärdig världsbild för historiker tycks det. 

Får se om jag lyckas fortsätta på denna bana...



4 juni 2013

Demirbag-Sten - ὁ βαπτιστὴς

Dilsa Demirbag-Sten skisserar i DN (22/11) bilden av hur essentiella, konservativa krafter inom religion (som sådan), är kritiska till koncept som ”demokrati” och ”frihet”.

Det är svåra tider och då kliver religionen in i det politiska rummet. Ökad religiös makt har aldrig lett till fred och samexistens någonstans”

– skriver krönikören och utvecklar sitt resonemang där ”organiserad religion” ses som ett stort hot emot det sen-moderna, svenska samhället. Humanisten och religionskritikern Demirbag-Sten höjer ett tydligt varnande finger emot en kristendom som stått i vägen för den demokratiska utvecklingen i Sverige och västvärlden. Det demokratiska samhället tycks stå på spel, och hotat från religiösa gemenskaper som förtrycker de värderingar som av krönikören som högst reella. Exakt vad som är hotfullt med religion kan endast anas i texten, men allusioner till bokstavstro, islamism och militant fundamentalism förekommer.  Min fråga till dig, bästa Demirbag-Sten, är: Inser du att du ställer dig i en profetisk tradition, som inifrån s.a.s. utmanar religiösa rörelser att se effekter av dålig teologi?
§   
Johannes Döparen står i Mt. 3.7 i öken och ropar fördömande emot ett religiöst ledarskap, som riskerar förlora sin ställning som tolkningsföreträdare för det judiska folket, som inte kan producera de frukter som krävs av dem. Men han som kommer – säger Döparen,
”ska döpa i helig ande och eld. I hans hand är kastskoveln och han ska noga rensa sitt tröskplan och samla upp vetet i sin lada. Men agnarna ska brinna upp i elden som inte slocknar”
Ingen går alltså säker, alla måste måttas upp av han som kommer. Uppmärksamheten ska enligt Döparen fästas på det kommande, inte det för-handen-vardande.    
     Rörelsen i Döparens rop är fascinerade: dom nu för fruktlösa ledare över ett förtryckt folk, och ett ambivalent löfte om en messiansk tid snart. Mest intressant är kanske att Döparen inkorporerar sig själv i denna rörelse nu, då han som kommer explicit sägs vara större än Johannes. Ingen går alltså säker.
En profet är kompromisslös, såsom rättvisa är kompromisslös, eller icke-dekonstruktionbart som Derrida skulle sagt. Rösten i öknen banar via detta radikala budskap till sin samtid väg för han som kommer, det som kommer – den messianska tiden.
§   
Att se Demirbag-Sten som en profetlärjunge till Johannes Döparen, om än en ofrivillig sådan, blottlägger några av de brister som hennes krönika präglas av. Kopplingen är inte lika långsökt som man kan tro. I apostlagärningarna talas om lärjungar till Döparen, vilket tyder på att hans inflytande växte, osynligt för världen, bredvid den unga kyrkan. Inflytandet kan därför ses som en osynlig kraft, parallell kraft som jämte kyrkan existerar för att påminna om Döparens ord och roll för kyrkan.
Men om krönikören kan sägas tillhöra Döparens fålla; vad banar Dilsa Demirbag-Sten väg för? Vilket dop döper hon till? På vad ska vårt hopp fästas?
Hon vill visserligen döpa de som kommer till henne i ”omvändelsens vatten”, och är inte sen att dela ut hård kritik emot religiösa företrädare som inte bär rätt frukt. Även rättvisans fana höjs gång på gång av Demirbag-Sten.
Krönikören tycks se västerländsk demokrati som historiens slut och Sverige 2012 som representation av en hegelianska sista tidsåldern. Religion kan då förläggas i förra tidsåldern och har ingen naturlig plats i tiden som kommer.
Här kommer skiljelinjen mellan lärjunge och mästare; Döparen Johannes kritiserar till omvändelse, även för sina antagonister och bereder en messiansk tid för alla! Men Döparen Dilsa ser ingen plats för sina antagonister. Språket är snarlikt., men skillnaden markant. Både Döparen Dilsa och Döparen Johannes kan använda apokalyptisk ton, men endast Johannes vågar dekonstruera sin egen betydelse och konsekvent tillämpa ett budskap om en radikal rättvisa där ingen går säker.
§   
Utan religiöst inflytande på det svenska samhället riskerar vi att bli utan den radikala kritik som profeten Johannes symboliserar. Utan en messiansk, transcendent verklighet som vi kan leva våra liv i förväntan på, och döpas till, tenderar koncept som ”demokrati” och ”frihet” bli ännu ett uttryck för förtryck – för de religiösa. Vi behöver profeter såsom Dilsa Demirbag-Sten, men vi behöver profeter såsom Johannes Döparen ännu mer.

9 april 2013

Bokstavlig tolkning - kritiska frågor

De senaste dagarna har jag läst mycket om judisk och tidig kristen tolkning av bibeln. 
Ett tema som alltid tycks återkomma inom litteratur som behandlar denna typ av hermeneutik är befästningen av en grundlig, primär och bokstavlig mening. 
En grammatisk mening, som "alla kan förstå", sägs vidare vara väldigt nära en historisk läsning av en text, som nästan ses som ett naturligt steg från den bokstavliga läsningen. Den historiska läsningen åsyftar att förstå vad som hände, eller försöka tyda historiska tecken ur texten ifråga.
Sedan diskuteras mer andliga eller metaforiska typer av hermeneutik, såsom allegori eller midrash.

Jag har mer och mer problem med en sådan schismatisk föreställning av hur text läses. Är det verkligen så att det finns en slags fundamental läsning, som liksom utan större ansträngning ger sin mening till läsaren? Är det bara att avkoda det grammatiska tecknen, "läsa som det står"?

Några kritiska funderingar kring bokstavlig tolkning.

1. Bara för att det upplevs som enkelt att förstå en text, betyder inte att tolkningen som är resultatet av en sådan läsning är enkel!

Hur komplex en grammatisk läsning verkligen är blir tydlig om en vill lära sig ett annat språk. När den grafisk problematiken med att alls kunna läsa "alfabetet" börjat rucka på sig, uppstår direkt nya problem.
När jag försökte lära mig grunderna i hindi för några år sedan dock nya språkproblem upp som jag inte mött tidigare. En medmänniska kunde tilltalas på många fler än ett eller två sätt. P.g.a. de olika hierarkiska strukturer kunde jag tilltala en person med en grammatisk möjligt pronomen, men kulturellt fel. 
Omgivande kultur präglar hur språket i fråga brukas, på ett mycket radikalt sätt.

2. Bara för att en grammatisk läsning snabbt skapar en koherent, möjlig tolkning av en text, betyder det inte att vi kan veta vad författaren(na) ville förmedla med texten eller att författaren(na) hade en koherent egen förståelse av texten.  

Det råder mycket oreflekterad naivitet kring hur tolkningprocesser fungerar. En vill tro att mening är enkelt att kommunicera och att vi oftast förstår varandra när vi kommunicerar via text. Också jag vill tro detta. 
Men jag kan inte därav utgå ifrån att den typ av förståelse av texter, som är kulturellt ansedda som primära, verkligen är primära. Att en historisk läsning därför kan sägas bygga på en enkel och primär grammatisk tolkning är svårt att försvara.

4 april 2013

Rabbiner som religionskritiker

Moderna religionskritiker är oumbärliga för religiösa traditioners överlevnad och trovärdighet i en mångfacetterad värld. Jag är själv väldigt influerad av Nietzsches nyskapande kritik av kristendom samt av Marx' analys av religion. Båda dessa 1800-tals tänkare har fört den kristna teologin i en bättre riktning än om de högljudda tyskarna hållit inne med sina åsikter.

Men inte alla religionskritiker kan liknas vid the masters of suspicion

Ibland möter jag åsikter som tydligt deklarerar att religion x eller y inte är trovärdig för en inte bearbetat eller erbjuder en lösning på teodicé-problemet. Ibland, men inte alltid, sägs också att de religiösa i fråga inte kan ha förstått vilken komplexitet ondska utgör och hur bisarrt det är att en gud allsmäktig kan tolerera något sådant. 

Men religiösa ledare och teologer har självklart alltid känt till denna problematiken och brottats med den.

Här följer ett intressant exempel från Midrash Tanhuma Bereshit 9 (översättning Karin Hedner Zetterholm)

"När den Helige, välsignad vare Han, frågade Kain "Var är din bror Abel?" svarade denne: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror. Du är den som bevarar allt levande och ändå frågar du mig var han är!... Jag dödade Kain därför att du skapat den onda böjelsen i mig. Du vakar över allt och ändå tillät du mig att döda honom. Det var egentligen du som dödade honom, för om du hade tagit emot mitt offer liksom du tog emot hans, skulle jag inte blivit svartsjuk på honom".

I denna utläggning av 1 Mos 4.9 får vi ta del av ett samtal mellan den judiska guden och Kain. Kain anklagar gud med den insikten att brödramordet på Abel egentligen var betingat av att guden inte tog emot hans offer eller vad som var fel hans offret (d.v.s. gud är godtycklig). Och varför stoppade gud inte Kain att mörda Abel-frågar Kain vidare. Men Kain nöjer sig inte utan fortsätter och pekar då ut den onda böjelse som alla människor har, varför är den skapad av gud? Inte kan Kain vara ansvarig för sina handlingar om det ytterst sätt är gud som skapat källan till ondskan Kain gör?    

Rabbinerna kände till problematiken med ondska i världen, de förstod vilken teologisk disharmoni som lätt uppstår i en komplex tillvaro. 

Detta är bara ett av många exempel på hur religionskritik kan sägas utgöra en livsnerv för all intressant och levande teologi. Religion behöver kritik. Men låt oss inte utgå från att religiösa traditioner inte innehåller självinsikten som Midrash Tanhuma Bereshit 9 exemplifierar.

8 mars 2013

"Rent spekulativt tänk, alltså...."

I den goda avhandlingen om kropp och teologi "Himmelska kroppar" arbetar Prof. Ola Sigurdson med texter om kroppen som objekt inom nutida teologi. En av de viktiga grundavstampen Sigurdson gör är när han diskuterar och skiljer mellan existentiella och spekulativa teser om Gud, kropp och människa. Sigurdson visar övertygande att teologiska dogma såsom niceanska trosbekännelsen, som av många tros vara rent spekulativa postulat i en allmänt filosofisk; ja irrelevant diskussion, är djupt förankrad i en oumbärlig för den unga kyrkan teologisk diskussion och därmed tydligt fixerad hos verkliga människors liv. Att Jesus var sann Gud, sann människa är alltså livsviktigt bokstavligt talat för de niceanska teologerna, inte dagordningens första ämne för filosofiska klubben, endast.
Ju mer Sigurdson låter läsare få en glimt av kroppens teologi(er) inom kristna kyrkan, exempelvis via läror om Kristus dubbla naturer etc, blir det tydligt att rent spekulativa sanningar om Gud eller Kristus aldrig tycks funnits.

Filosofer under 1900-talet, så som Heidegger, har hävdat att filosofi, till skillnad från teologi skulle kunna tänkas bedrivas förutsättningslöst, dvs tydliga utan existentiella kopplingar. Men även denna möjligheten blir en omöjlighet när vi ur ett historiskt perspektiv inser att Europeiska filosofier ställer helt andra typ av frågor, och når andra typer av svar än tex österländska filosofier. Alltså, tom filosofi har sin yttersta grund i historiska begränsade kontexter, beroende av filosofen ifråga.

Ergo; att spekulera utan intresse i sakfrågan är nog svårare än talspråket berättar för oss.